Härifrån går det bara utför

Jaha, då var man ett år äldre då. Tänk vad tiden går... O hur mycket äldre jag känner mig sedan jag pluggade (3 mån sedan). Inte för att jag har fått jobb o flyttat o allt sånt, utan för att jag glömmer saker, prioriterar på ett helt annat sätt, osv. osv. Jaja, jag är i alla fall ändå bara 25 och ska leva länge till (läs: och härifrån går det bara utför).

Måtten oförändrade från fg vecka, och det ska jag väl bara vara glad för med tanke på hur mycket tårta det blev.

Kom fram till att jag saknar allt vad motivation heter. Det är inte alls som förra omgången då en stor del av mitt liv gick ut på att gå ner i vikt. Nu tar jobbet all kraft och inte ens drömmen om att komma i en viss klänning, eller att bli smal får mig att vilja kämpa. Märk att jag skriver inte VILJA kämpa. Det är inte bara att jag inte orkar, utan jag har inte längre VILJAN. Självklart vill jag gå ner i vikt, men... nej, jag vill inte längre kämpa. Jag ger upp.

Fy på mig!

Så kändes det fram till i morse. Då kom jag fram till att ok, jag orkar/vill inte träna och jag vill äta godis o allt vad det nu är, men det går inte! Det resulterade i att jag drack Nutrilett till frukost. Sen blev det frukt till fikat, riktig mat på lunchen, frukt igen till eftermiddagsfikat, och ikväll blir det Nutrilett. Får väl se hur länge det håller, men det kanske är en början.

Att träna är något jag faktiskt vill, men jag är så trött när jag kommer hem från jobbet och dagarna går så fort så jag orkar verkligen inte. Att gå upp och träna innan jobbet funkar, men det gör mig ju inte direkt piggare. Det är svårt, riktigt svårt, för mig att gå upp innan 6. Hoppas på att våren och värmen snart kommer så att jag orkar med lite promenader i alla fall.

Nåja, våffeldagen var det visst idag såg jag när jag skummade igenom Aftonbladet. Det betyder att min man börjar gråta om han inte får några, så det är väl bara att ställa sig och steka... Tur att jag själv inte är så förtjust i dem.